Consensus-selling har blivit ett svar på en återkommande friktion i komplex B2B-försäljning: att kundens köpprocess sällan är en linjär resa från behov till beslut, utan en intern förhandling där olika intressen måste samexistera. När säljteamet fortsätter att sälja som om beslutet tas av en person, uppstår glappet – inte i värdeerbjudandet, utan i kundens förmåga att skapa intern enighet.
För svenska försäljningschefer är det här strategiskt viktigt av två skäl. För det första: fler affärer förloras i ”no decision” än till en konkurrent, eftersom den interna samordningen kollapsar eller aldrig blir prioriterad. För det andra: när ni hjälper kunden att bli beslutsför kapar ni inte bara säljcykeln – ni ökar sannolikheten att kunden väljer ett upplägg som faktiskt går att implementera.
Consensus-selling handlar därför mindre om att ”övertyga” och mer om att göra beslutet möjligt. Det innebär att förstå hur buying behavior ser ut när flera roller delar på risk, budget och mandat – och att aktivt stötta kundens interna beslutsprocess utan att ta över den.
Varför intern enighet är den verkliga flaskhalsen i kundens köpprocess
I teorin finns det en tydlig affärsnytta, en budget och en beslutsfattare. I praktiken finns parallella tolkningar av problemet, olika mått på framgång och en underliggande oro för konsekvenser: vad händer om vi väljer fel, vem får bära ansvaret, vem får merarbete. Den typen av friktion syns sällan i era CRM-steg, men den styr tempot i kundens köpprocess.
Det här förstärks av hur moderna organisationer köper: fler funktioner är involverade, kraven på compliance och IT-säkerhet har ökat, och procurement får en tydligare roll även när behovet ägs av verksamheten. Resultatet blir att beslutet inte stoppas av brist på argument, utan av brist på alignment. Affären blir liggande eftersom ingen vill driva en lösning som någon annan kan stoppa senare.
Consensus-selling som försäljningsstrategi – vad ni faktiskt gör annorlunda
Att ”bygga konsensus” kan låta som ett mjukt mål, men i försäljningsledning blir det konkret när ni definierar vad säljaren ska producera för kunden. I en traditionell affär producerar säljaren information: demo, offert, referenser. I consensus-selling producerar säljaren beslutsunderlag: en gemensam problemformulering, en tydlig målbild, och ett språk som olika interna intressenter kan använda utan att tappa ansiktet.
Det innebär också att ni skiftar från att driva er egen säljprocess till att aktivt kartlägga kundens köpprocess – inte som en checklista, utan som ett system av beroenden. Vem behöver bli trygg i vad, i vilken ordning, och vilka invändningar är egentligen ”sakfrågor” kontra signaler om risk och mandat.
Skillnaden märks ofta i hur man pratar om nästa steg. I stället för ”bokar vi ett beslutsmöte?” blir frågan ”vad behöver vara sant internt för att ni ska kunna ta beslut?” Den formuleringen tvingar fram en realistisk bild av hinder, och ger säljaren en legitim roll i att hjälpa kunden navigera dem.
När procurement och beslutsprocessen drar åt olika håll
Procurement har sällan som mål att stoppa affären. Deras uppdrag är att reducera risk, säkerställa jämförbarhet och följa policy. Konflikten uppstår när verksamheten vill röra sig snabbt och procurement behöver ett format som går att granska. Om säljaren bara förser verksamheten med material, men inte gör procurement ”köpbar”, skapas en sen friktion som ofta ser ut som plötsliga krav, nya frågor och omtag.
Consensus-selling innebär här att ni hjälper kunden att översätta värde till kriterier. Inte i betydelsen att ni ska skriva deras RFP, utan att ni ger en struktur som klarar granskning: vilka risker finns, vilka beroenden i implementationen, vilka kostnadsdrivare, och vad som krävs för att realisera effekten. När procurement får ett tydligt ramverk minskar behovet av sena omtag, och kundens interna beslutsprocess blir mer förutsägbar.
Att hantera ”no decision” som ett resultat av buying behavior
”No decision” beror sällan på att kunden inte ser värde. Det beror oftare på att den interna koalitionen inte är stabil nog att bära ett ja. Buying behavior i komplexa köp präglas av att människor väger personlig risk mot potentiell nytta. När risk upplevs högre än nyttan, även om kalkylen säger något annat, väljer organisationen att vänta.
Det är därför consensus-selling behöver adressera två nivåer samtidigt: affärslogik och intern trygghet. Affärslogiken är era argument. Tryggheten skapas när ni hjälper kunden att formulera ett beslut som fler kan stå bakom: tydlig scope, realistisk tidsplan, definierade roller, och en plan för hur man mäter att investeringen fungerar. Där minskar friktionen, och det blir lättare för en intern sponsor att driva frågan utan att bli ensam.
På ledningsnivå är det här också en signal om hur ni ska coacha säljare. Om ni bara följer aktivitetsmått riskerar ni att belöna ”rörelse” utan att närma er beslut. Om ni däremot följer kvaliteten i kundens köpprocess – exempelvis graden av intern enighet och tydlighet i beslutsunderlag – får ni en mer verklighetsnära bild av pipeline-risk.
Vad det kräver av försäljningschefen: styrning, inte fler möten
Consensus-selling faller om det blir en individuell talangfråga. För att göra det skalbart behöver ni sätta förväntningar på vad som ska vara sant innan en affär får avancera. Inte fler stage gates för er egen skull, utan kriterier som speglar kundens köpprocess: Finns en gemensam problemdefinition? Är rollerna i beslutsprocessen synliga? Finns ett tydligt ”varför nu” som flera kan upprepa? Är procurement adresserat tidigt?
Ni behöver också ge säljarna språk för konsensus. När säljare pratar med en funktion i taget riskerar de att skapa olika berättelser som senare kolliderar. En mer robust strategi är att tidigt etablera ett gemensamt narrativ som kan återanvändas internt: problemet, konsekvensen av att inte agera, vad som krävs för att lyckas, och vilka beslut som behöver tas i vilken ordning.
Det här är inte en metod som gör affärer ”enklare”. Den gör dem mer beslutbara. Och i en marknad där många leverantörer är likvärdiga i funktionalitet blir förmågan att stötta intern enighet en reell differentierare.
Nästa steg: välj en aktiv pipeline-affär och utvärdera om ni verkligen kan beskriva kundens köpprocess, inklusive interna hinder, och bygg sedan ett beslutsunderlag som hjälper kunden skapa konsensus.
