Retorikexperten: Det finns inget smartare än att ställa dumma frågor

Vi är alla med om det lite nu och då. Att inte våga fråga, att framstå som okunniga och dumma. Prestige segrar över förnuft.

Synd, för den som vågar ställa de där till synes enkla, elementära frågorna kan dra det längsta strået. Viktigt dock att inte ursäkta sig utan istället visa att man står för det man säger och undrar över. Och som med allting annat vi uttrycker är tonfall och melodi avgörande faktorer vad gäller detta. Så hur kan man tänka? Hur visar man med själva tilltalet att man inte ber om ursäkt? Att man inte är orolig för att blotta okunskap?

Jo, egentligen handlar det om samma saker som alltid när det gäller att förmedla trovärdighet och naturlig pondus i vilken professionell talarsituation som helst. Till exempel, att inte backa med röst och volym. Med en stadig volym ökar du förutsättningarna för att behärska situationen, att utstråla säkerhet (även om du i stunden inte känner dig som väldens säkraste) och att utstråla att du är mjukt offensiv. Det sistnämnda uppskattar vi som mottagare utan att vi, oftast, är medvetna om det. Vi blir bekväma. Och kom ihåg: Det handlar inte om att tala starkt utan bara något starkare än i normal samtalston. Som mottagare attraheras vi av att den som talar intar rummet. På bara några sekunder påverkar du dessutom dig själv i positiv riktning. Du känner att det bär och ”boostar” i stunden ditt eget självförtroende. Du påverkar helt enkelt dig själv.

Om du dessutom förstärker din artikulation ett snäpp så hjälper det dig också att förmedla seriositet. För de flesta behövs en mycket liten förflyttning beträffande detta. Det vill säga, bara en liten skärpning av artikulationen kan ha desto större psykologisk effekt. Än en gång: du visar seriositet, ber inte om ursäkt, förmedlar energi, gör mottagarna bekväma, alltsammans på grund av  ditt uttryck. I slutänden visar du att du vågar. Få saker väcker respekt som just det.

Och så har vi det här med tempo. Ha aldrig bråttom! Lätt att säga, jag vet men det handlar ytterst om att erövra ett förhållningssätt som funkar i långa loppet. Det är så lätt att lura sig själv genom att tala snabbt. Många tror att snabbt taltempo visar att man sänder energi. Ja, så kanske det kan vara nån gång men oftast leder det bara till mer eller mindre stress. Kom ihåg, har du modet att ta ner ditt taltempo så ökar det förutsättningarna än mer för att ha koll på situationen, att vara den som när frågan ställs ÄGER. Få saker slår det lugna beteendet. Det ”lugna beteendet” får emellertid inte förväxlas med det sega beteendet.

Och beträffande det där som handlar om att en fråga skulle riskera att framstå som dum: Nästan alltid är det så att omgivningen BEUNDRAR den som vågar ta risken att framstå som naiv eller obevandrad. Ja, faktum är att det många gånger innebär att de flesta, utöver den uppväckta respekten, också känner sig lättade. Fast de själva inte vågade röja okunnighet rörande något i sammanhanget angeläget så slapp de lämna mötet i okunskap.

Lever jag själv upp till detta? Alltså till att våga vara den ”dummaste” i rummet? Vågar jag släppa på prestige och stolthet? Nja, ibland, ibland inte. Men mitt mål är förstås att alltid göra det. För som det kinesiska ordspråket lyder: Bättre att fråga och verka dum än att FÖRBLI dum. Men, som sagt, glöm inte bort att tänka på HUR du ställer frågan. För en sak är säker: Det finns inget smartare än att ställa dumma frågor.

 Av: Per Furumo, Voice and Message AB

Om retorikexperten Per Furumo:

Per Furumo, Föreläsare och konsult i talarträning/retorik/presentationsteknik. Som röstspecialist sticker Per ut bland Sveriges retorikkonsulter. Bland kunderna finns en mängd av våra stora företag inom finans, teknik och it liksom organisationer som Advokatsamfundet, Regeringskansliet, EU-kommissionen, offentliga personer inom näringsliv och politik och många andra.

Läs mer: Retorikexperterns 10 tips – så får du dina mottagare att lyssna och delta