Vad hände med de stilfullt skräddade kavajerna? När förvandlades herrkostymer till hoodies och chinos? Och damernas sofistikerade dräkter – vart tog de egentligen vägen?
En ny era av acceptans och uttryck
Att vi inte längre klär upp oss har precis som allt annat flera orsaker. Många av dessa kan återspåras till föränderliga modeströmmar och en allt större acceptans för personligt uttryck. Där vi tidigare lutade oss mot fasta regler om vad som var ”rätt” och ”fel” plagg har vi nu öppnat upp för en bredare palett av stilar. Sneakers och jeans betraktas numera sällan som övertramp i professionella sammanhang och ses istället som ett tecken på nutida stilmedvetenhet. Tvärtom kan en alltför strikt klädsel i fel sammanhang få dig att framstå som överklädd och skapa distans.
Är tröjan bekväm? Uttrycker jackan vem du är? Passar jeansen in i kontexten? Dessa är dagens ledfrågor i en friare klädkultur, snarare än det tidigare fokuset på yrkestillhörighet och hierarkier.
Men är det alltid positivt? Att vi klätt ner oss? Att vi klär oss mer olikt varandra?
Ja, och nej
Överlag är det svårt att se den informella och personliga utvecklingen som något annat än positiv. En mer avslappnad och tillåtande klädkultur ger oss större frihet att uttrycka vår personlighet – och det är alltid någonting bra. Dessutom kan ett öppnare förhållningssätt till kläder bidra till ökad inkludering, då ingen längre tvingas in i en alltför snäv mall eller exkluderas för att man inte passar in i en förbestämd “uniform”.
Det är, å andra sidan, paradoxalt nog, precis det som riskerar vara någonting negativt – inkludering kan bli till exkludering. I länder som Storbritannien bär unga skol uniform, dels för att det finns i kulturen, dels för att sudda ut kläder som statussymboler. En konform klädstil kan minska yttre markörer av ekonomiska klyftor eller sociala hierarkier, något som är särskilt relevant i lägre åldrar. Om alla bär likadana kläder kan du inte längre ha “rätt” eller “fel” märke skorna. Förvånande data visar även att skoluniformer minskar risken för att barn utsätts för våldsbrott.
Det handlar alltså mindre om klädformalitet och mer om klädkonformitet: hur vi i vissa sammanhang gynnas av att se lika ut, medan vi i andra kan växa av att välja våra egna uttryck. Framför allt är detta relevant i yngre åldrar.
Covid som katalysator
Även om vi länge sett tecken på en mer avslappnad klädkultur, fungerade pandemin och hemarbetet som en ovanligt stark katalysator för denna utveckling. När skrivbordet flyttade hem och möten flyttade in i videokonferenser försvann mycket av de yttre ramar som tidigare motiverade en formell klädsel – vilket i sin tur sköt på nedklädningen ännu ett steg framåt.
På sätt och vis var det här sista pusselbiten i den resa mot en alltmer avslappnad look som varit pågående i åratal – och väl tillbaka på kontoren fortsatte många att prioritera samma lättsamma inställning till sin outfit. Om det tidigare fanns motstånd mot att lämna den strikta affärsklädseln bakom sig, bidrog pandemin till att sänka den sista tröskeln.
Slutsats
Vi lever alltså i en tid där vi klär oss allt mer personligt och avslappnat. Samtidigt får vi inte glömma att kläder, formella eller inte, fortfarande bär på en social funktion. De kan förena oss – men de kan också skapa nya klyftor. När allt fler väljer hoodies framför kavajer kan det uppstå en nostalgisk saknad efter forna tiders stilideal, men det kan också innebära att fler hittar en egen röst i vad de bär. I slutänden finns inget facit; hur vi vill klä oss är en fråga om personlighet, miljö och sammanhang.
